Tänkte skriva mitt inlägg om att jag nu lämnar A-torp och hemmansgatan långt bakom mig.
Detta trots att jag inte lämnar lägenheten föränn nästa helg.
Känner dock på mig att det inte kommer finnas tid för detta senare.
Så nu är det dags..efter två år på Hemmansgatan och ett på skiftesgatan är det dags att gå vidare.
Lämna gettot och söka sig mot andra promenadvägar och gräsmattor att dricka öl på.
Kan dock säga att det inte är med någon form av sorg jag lämnar torpet att ruttna i sin missär.
Med tiden har ett förtjänat hat mot anderstorp piskats upp och gjort mig genombittrad.
Till den grad att den lilla tron på mänskligheten försvann.
Så många invakade gryningar på allt för många balkonger. Ljumna starköl och glödande cigaretter.
Stulen gear och en hel hög med underliga människor som grannar.
Men självklart har man upplevt många sköna stunder just här också.
Saker som verkar vara omöjligheter någon annanstans.
Mina och Mattssons efterfester hela nätterna under sommaren/hösten och vintern.
Ibland flera gånger mitt i veckan.
Förutom en gång har dom dessutom varit utan klagomål från grannar.
Men i skrivande stund ligger snön tät över torpet och dom en gång gröna gräsmattorna.
Ska väl inte säga allt för mycket. Har en tendens att återvända till torpet.
Kanske är det för att jag strävar efter missär.
Eller kanske är det just som man säger..Lika barn leka bäst?